”Det hade inte varit så svårt att rädda Hilda”

ANEBY. Trots invändningar från barnmorskan fortsatte läkaren med den 55 timmar långa förlossningen.

Lilla Hilda dog på vägen ut – nu utreds doktorn av både Socialstyrelsen och polisen.

– Han bröt nacken av henne, det är inte mänskligt, säger Hildas mamma Johanna Svensson, 26.

Det är tisdag den 3 maj 2011. Den blivande mamman har inte sovit någonting sedan natten till söndagen. Det är en utdragen förlossning – värkarna, smärtan och oron har hållit henne vaken i drygt 55 timmar. Hon är helt utmattad.

Fyra personer trycker in kvinnans mage. Sex personer böjer hennes ben onaturligt mot överkroppen. Läkaren försöker upprepade gånger dra ut barnet.

Sjuksköterskorna gråter.

Det är nu som Johanna Svensson, 26, och Alfred Svärd, 27, mister sin dotter Hilda.

Skickades hem först

Det här är deras historia om vad som händer inne i förlossningssalen på Höglandssjukhuset i Eksjö.

– I min familj har flera jobbat som slaktare – och jag vet att inte ens slaktare behandlar djur så illa som jag och min dotter blev behandlade, säger Johanna Svensson.

Allt börjar vid fem-tiden på morgonen, söndagen den 1 maj, när Johanna känner värkar. Under dagen åker hon in till sjukhuset med sin sambo, men skickas hem.

Efter midnatt åker de dit igen – och den här gången får de stanna.

På måndagen läggs ryggmärgsbedövning.

– Jag är helt öppen och har så jäkla ont, minns Johanna.

Men trots värkstimulerande medel händer inget mer.

Ansågs rutinerad

Johanna sover inget på två och ett halvt dygn. Hon får knappt i sig någon näring och energi. Barnet sover däremot, man försöker väcka henne men misslyckas.

Läkaren som arbetar under den ödesdigra tisdagen gör tidigt ett våldsamt intryck på Johanna.

– När han ska undersöka mig kör han bara in handen, utan glidmedel. Det gör jätteont men han struntar i det.

Läkaren studerar inte diagrammet som visar förlossningsstatus och någon vårdplan upprättas inte under morgonronden. Johanna prioriteras heller inte upp trots komplikationer och missfärgat fostervatten.

Barnmorskan kontaktar doktorn flera gånger eftersom Johanna är mycket trött och inget händer. Hon får rådet att provkrysta med mamman.

En underläkare med tre månaders erfarenhet gör bedömningen att det ”inte är läge för sugklocka”.

Kort senare tar läkaren ändå beslut om sugklocka, trots att även barnmorskan känner olust för det, visar sjukhusutredningen.

Barnmorskan nämner kejsarsnitt och har till och med förberett för ett så kallat urakut snitt. Men det blir aldrig någon diskussion kring det eftersom läkaren anses vara rutinerad och ha gott rykte.

– Jag själv bad om och om igen att han skulle snitta mig. Jag var så trött och orkade inget mer, livmodern kollapsade. Min sambo sa också att jag var helt slut. Men läkaren sa bara att ”alla kvinnor kan föda naturligt”, säger Johanna.

Hon beskriver att förlossningsläkaren våldför sig på henne och barnet. Han drar och sliter sönder Johanna, knäcker både arm och nyckelben på dottern Hilda.

– Som jag skrek ... mina stämband höll inte. Det var kaos, de stängde hela avdelningen och ingen som var inbokad fick komma dit.

Fick fyra påsar blod

Nio försök med sugklocka hjälper inte. Inte heller dubbla dragningar med tång.

I stället dör Hilda. Enligt rättsläkaren är dödsorsaken sannolikt brott genom halsryggen i höjd vid fjärde nackkotan.

– Obduktionen visar svart på vitt att han knäckte nacken på henne. Det är inte mänskligt, säger Johanna.

Johanna blöder kraftigt. Hon förs till en drygt tre timmar lång och komplicerad operation, där får hon fyra påsar blod.

För Alfred Svärd har den fruktansvärda scenen för alltid etsat sig fast i huvudet.

Efteråt, när han frågade sjukvårdspersonalen hur det var med Hilda, fick han inget svar. Men han förstod ändå.

– När Johanna rullats i väg till operation ville jag direkt gå i väg och ringa svärföräldrarna. En sjuksköterska släppte in mig i ett patientrum. Men där inne låg hon – död och insvept. Det var så hemskt att behöva se henne på det sättet, säger Alfred.

När Johanna vaknade upp på intensivvårdsavdelningen visste hon inte att Hilda var död.

– Jag valde att berätta det själv för henne, det kändes rätt att jag skulle säga det, säger Alfred.

Det har gått sju månader. Det är snart jul, och att komma hem till Johanna och Alfred i småländska Björka, är som att kliva rakt in i ett julkort.

Snön knarrar och har pudrat träden vita. De röda husen ligger på rad längs den smala landsvägen.

Det skulle bli deras första jul med Hilda. Så blev det inte. Det som var ett färdigt barnrum är i dag tillfällig förvaring när delar av huset renoveras. Direkt efter förlossningen åkte Alfred hem och plockade bort nästan allt i rummet.

Låg inlagd fem veckor

Nu väntar de på Socialstyrelsens beslut och utredning som väntas komma i januari.

Samtidigt utreder också polis och åklagare händelsen.

Brottsrubriceringen är vållande till annans död och vållande till kroppsskada.

– Det hade inte varit så svårt att rädda Hilda. Ett beslut om att snitta och vi hade haft henne här i dag. Det var läkaren som satte oss alla i den här situationen, säger Johanna.

Hon var inlagd på sjukhus i fem veckor efter förlossningen. Sedan har det blivit än fler sjukhusbesök och vårddagar.

”Sorgen är värre nu”

Totalt har hon hittills genomgått fem operationer. Under fem månader hade hon stomi – en operation där man gör en konstgjord öppning i buken för att tömma magen på avföring. Fortfarande är hon inte återställd.

De psykiska smärtorna kommer alltid finnas kvar.

– Sorgen har blivit värre nu nästan. Då förstod jag inte riktigt vad som skedde men allt hinner ikapp. Den kroppsliga smärtan var överjävlig och tog nästan över. Först nu kan jag ta tag i sorgen, säger Johanna.