Tänk att det redan gått en månad sedan vi låg på förlossningen och jag bad till högre makter om hjälp.

Sedan jag själv blivit mamma har jag bara mer och mer insett hur mycket jag saknar min familj.

Så va det idag fredag och jag kan i ärlighetens namn säga att jag inte fuskat alls med godisätandet i veckan.

Jag har en fråga till alla er föräldrar därute.

Hur ska vi få henne att sova mer och längre?

Har nu inhandlat magdroppar till Olivia och aniste till mig.

Idag har varit ännu en dag då Olivia varit mindre glad, sovit dåligt och bajsat i mängder.

Jag har ju redan ( som jag jämt tjatar om ) gråa hår sedan tidigare, men efter förlossningen fullkomligt exploderade det med massa nya ovälkomnade färglösa hårstrå.

Vägde mig i morse och till min stora förtjusning har jag nu bara ca 1kg kvar till vad jag vägde när jag blev gravid.

Jag skrev ju en gång tidigare att vi hade en sån lugn och snäll tjej som aldrig skrek och bara åt och sov hela tiden.

Idag va vi på BVC med Olivia.

Idag fick Olivia ett paket på posten av sin farmor.

Idag fick jag äntligen en skön sovmorgon.

.....blir det självklart prinsesskläder till en prinsessa!

Idag har jag och Olivia spenderat morgonen och förmiddagen utanför hemmets trygga väggar.

Idag va vi på vårt första BVC besök.

Oj oj oj. Nu har vi haft besök non-stop sen i tisdags.


















¨

6 dagar har nu gått sedan vår prinsessa kom till världen.

I söndags kom Majsan, Lahoud och Liam till BB och besökte oss.

Egentligen började allt natten mellan den 28 och 29.

Strax innan tolvslaget vaknade jag och upptäckte till min stora förvåning att vattnet precis gick!


Bara att ringa förlossningen.
Men eftersom jag fortfarande inte hade några som helst värkar, sa dem till mig att avvakta och komma in på kontroll dagen efter kl 08.00 ( om inget skulle sätta igång innan dess )


Sagt och gjort.





Där konstaterade dem att det VAR vattnet som gått och gjorde en ctg-kurva.
Allt såg bra ut och vi blev tillsagda att komma tillbaka dagen efetr igen för ny ctg.

Ett besök vi aldrig dök upp på.......


Samma kväll ( 29:e ) när vi gått och lagt oss, sa jag till Patrik vid 23-tiden.
Jag tror jag kanske börjar få lätta svaga värkar nu......
Och visst va det så.
Patrik somnade, men när värkarna började komma tätare och faktiskt göra ont, väckta jag honom och ett tag senare kom dem med ca 4 minuters mellanrum. Dock va dem fortfarande milda och väldigt hanterbara ( nu i efterhand kan jag ju säga att det inte va någonting jämför med "the real thing" )



Men vi valde ändå att ringa förlossningen och vid 03.30 befann vi oss på Mölndals förlossning.
Vi fick oss ett rum och jag började vandra fram och tillbaka under värkarna, medans jag tillät Patrik att vila sig.
Värkarna va fortfarande milda och jag va ju fullt beredd på att det minsann skulle bli betydligt värre med tiden.





Eftersom vattnet gått mer än 1 dygn tidigare ville dem vara försiktiga med att känna efter om det öppnat sig något, innan dem kände sig säkra på att jag va i aktiv förlossning. Och det kände dem inte att vi va vid denna tidpunkten.


Runt 7 tiden ( ? ) avtog nästan allt och vi beslutade oss till slut om att försöka vila lite.

Jag fick lite frukost och 2 tabletter, men dem visade sig ha total motsatt effekt och ökade istället på allt.
jag blev nu introducerad för mr lustgas. En härlig kompis måste jag säga.


Efter ett tag började även detta att avta och vi testade att bada för att antigen få det att avta helt eller för att starta upp det igen.
Det avtog helt.....

Klockan va nu runt lunch och barnmorskan ville mer eller mindre skicka hem oss.
Tillslut lyckades vi dock få bli kvar, men flyttade till ett latensrum för att vila.

Innan dess skulle hon göra en undersökning på mig för att se ( fortfarande inte känna ) om vi kommit någonstans.


Och domen löd:

INGENTING!!!


Vid denna tidpunkt hade vi varit på förlossningen i 9h, jag va så trött efter att inte ha fått någon sömn de senaste 2 nätterna och att då få höra att vi inte gjort några som helst framsteg och skulle bli hemskickade gjorde att jag nästan bröt i ihop och bara storgrät.


Men då ser ni, då hade lilltjejen andra planer och medan vi gjorde en sista ctg-kurva, bestämde hon sig för att nu va det dags att komma ut.


Värkarna blev regelbundna och  tilltog på direkten och det va först nu som jag verkligen  förstod hur ONT det gör att föda barn.

Eftersom jag fortfarande va ledsen och upprörd frågade bm mig om hon fick sätta 2 akupunkturnålar i huvudet för att få mig att slappna av lite.
visst sa jag, jag har ju bara bra erfarenheter av akupunktur, men jag vet inte vad hon hittade på.
Inte fick de mig att slappna av och trots att jag beordrade henne om att ta bort dem kändes det fortfarande som jag hade ett spik inhamrat i skallen.


Mr lustgas va självklart tillbaka och även om det kanske hade en liten effekt, va det ju några otroliga smärtor vi pratar om.

strax innan 15.00 ( knappt 2h efter första ORDENTLIGA värken ) valde den då nya barnmorskan att känna om det hänt någonting nu.

Till hennes, min och Patriks stora förvåning va jag öppen 9cm!!!
Inte konstigt att du har så ont, sa barnmorskan.


Sen jämförde hon mig med de afrikanska kvinnorna när de föder barn. Dem hade tydligen bra teknik och jag lika så.


Nu va det bara en ynka cm kvar, men den sista va också det absolut värsta jag någonsin varit med om.
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen och som så många andra, bad jag barnmorskan dra ut bebisen eller få allt att sluta, för jag orkade då inte mer.


Nån timme senare va det då äntligen dags för krystvärkarna och vilken befrielse det var.

17.24 kom så lilla sötnosen ut., och precis som den superhero hon är kom hon självklart ut med handen över huvudet.


Jag trodde aldrig att man kunde känna en sån lycka som när dem la henne på mitt bröst och sa:

Det är en flicka!