30 juli 2011. Dagen som förändrade vårt liv!

Egentligen började allt natten mellan den 28 och 29.

Strax innan tolvslaget vaknade jag och upptäckte till min stora förvåning att vattnet precis gick!


Bara att ringa förlossningen.
Men eftersom jag fortfarande inte hade några som helst värkar, sa dem till mig att avvakta och komma in på kontroll dagen efter kl 08.00 ( om inget skulle sätta igång innan dess )


Sagt och gjort.





Där konstaterade dem att det VAR vattnet som gått och gjorde en ctg-kurva.
Allt såg bra ut och vi blev tillsagda att komma tillbaka dagen efetr igen för ny ctg.

Ett besök vi aldrig dök upp på.......


Samma kväll ( 29:e ) när vi gått och lagt oss, sa jag till Patrik vid 23-tiden.
Jag tror jag kanske börjar få lätta svaga värkar nu......
Och visst va det så.
Patrik somnade, men när värkarna började komma tätare och faktiskt göra ont, väckta jag honom och ett tag senare kom dem med ca 4 minuters mellanrum. Dock va dem fortfarande milda och väldigt hanterbara ( nu i efterhand kan jag ju säga att det inte va någonting jämför med "the real thing" )



Men vi valde ändå att ringa förlossningen och vid 03.30 befann vi oss på Mölndals förlossning.
Vi fick oss ett rum och jag började vandra fram och tillbaka under värkarna, medans jag tillät Patrik att vila sig.
Värkarna va fortfarande milda och jag va ju fullt beredd på att det minsann skulle bli betydligt värre med tiden.





Eftersom vattnet gått mer än 1 dygn tidigare ville dem vara försiktiga med att känna efter om det öppnat sig något, innan dem kände sig säkra på att jag va i aktiv förlossning. Och det kände dem inte att vi va vid denna tidpunkten.


Runt 7 tiden ( ? ) avtog nästan allt och vi beslutade oss till slut om att försöka vila lite.

Jag fick lite frukost och 2 tabletter, men dem visade sig ha total motsatt effekt och ökade istället på allt.
jag blev nu introducerad för mr lustgas. En härlig kompis måste jag säga.


Efter ett tag började även detta att avta och vi testade att bada för att antigen få det att avta helt eller för att starta upp det igen.
Det avtog helt.....

Klockan va nu runt lunch och barnmorskan ville mer eller mindre skicka hem oss.
Tillslut lyckades vi dock få bli kvar, men flyttade till ett latensrum för att vila.

Innan dess skulle hon göra en undersökning på mig för att se ( fortfarande inte känna ) om vi kommit någonstans.


Och domen löd:

INGENTING!!!


Vid denna tidpunkt hade vi varit på förlossningen i 9h, jag va så trött efter att inte ha fått någon sömn de senaste 2 nätterna och att då få höra att vi inte gjort några som helst framsteg och skulle bli hemskickade gjorde att jag nästan bröt i ihop och bara storgrät.


Men då ser ni, då hade lilltjejen andra planer och medan vi gjorde en sista ctg-kurva, bestämde hon sig för att nu va det dags att komma ut.


Värkarna blev regelbundna och  tilltog på direkten och det va först nu som jag verkligen  förstod hur ONT det gör att föda barn.

Eftersom jag fortfarande va ledsen och upprörd frågade bm mig om hon fick sätta 2 akupunkturnålar i huvudet för att få mig att slappna av lite.
visst sa jag, jag har ju bara bra erfarenheter av akupunktur, men jag vet inte vad hon hittade på.
Inte fick de mig att slappna av och trots att jag beordrade henne om att ta bort dem kändes det fortfarande som jag hade ett spik inhamrat i skallen.


Mr lustgas va självklart tillbaka och även om det kanske hade en liten effekt, va det ju några otroliga smärtor vi pratar om.

strax innan 15.00 ( knappt 2h efter första ORDENTLIGA värken ) valde den då nya barnmorskan att känna om det hänt någonting nu.

Till hennes, min och Patriks stora förvåning va jag öppen 9cm!!!
Inte konstigt att du har så ont, sa barnmorskan.


Sen jämförde hon mig med de afrikanska kvinnorna när de föder barn. Dem hade tydligen bra teknik och jag lika så.


Nu va det bara en ynka cm kvar, men den sista va också det absolut värsta jag någonsin varit med om.
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen och som så många andra, bad jag barnmorskan dra ut bebisen eller få allt att sluta, för jag orkade då inte mer.


Nån timme senare va det då äntligen dags för krystvärkarna och vilken befrielse det var.

17.24 kom så lilla sötnosen ut., och precis som den superhero hon är kom hon självklart ut med handen över huvudet.


Jag trodde aldrig att man kunde känna en sån lycka som när dem la henne på mitt bröst och sa:

Det är en flicka!
























Vad gäller gissningstävlingen vann Johan med rätt datum. Dock tokfel ang. vikten.

jag, Majsan Farmor och Lina.O gissade rätt på längden






Kommentarer
Postat av: Lina

Underbar berättelse och underbara bilder!!!

2011-08-01 @ 18:24:35
URL: http://Lokesfamilj.blogspot.com
Postat av: Kikki

Underbara Olivia!!

2011-08-01 @ 19:55:57
Postat av: Mamma/Mormor

Söta lilla Olivia, liten minitina !!

2011-08-01 @ 20:23:39
Postat av: tinatina

super bra kämpat Tina o så underbart fin hon är, lilla Olivia.

2011-08-02 @ 10:01:55
Postat av: Cissi

Sitter med glädjetårar och avundas er! Söta Olivia!

2011-08-02 @ 14:44:06
Postat av: Tuss

Vilken söt! (a)

2011-08-02 @ 15:19:57
URL: http://tuzzanz.blogg.se/
Postat av: Alex

Hon ser ut som en liten docka...riktigt söt!!! :))

2011-08-02 @ 19:59:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0