Normalt sett är jag varken för eller emot att vara vän med f.d.pojkvänner, men när det gäller just ett specifikt X till mig, är jag väldigt mycket emot det.
Jag kan inte förstå hur han efter 6 år fortfarande envisas med att tro att vi är vänner.
Jag menar, när han ringer och jag medvetet skiter i att svara för att jag ser att det är han, eller han skriver på msn, och jag låtsas att jag inte är vid datorn eller att jag just precis skulle logga ut.
Förstår man inte vinkel då??

Lite jobbigare blev det idag då jag råkade träffa på han i stan. Ska jag va helt ärlig hade jag inte ens lagt märke till honom om det inte vore för att han stoppade mig.
Då tyckte han ju självklart att det va läge för lite småsnack om livet och föreslog en fika. Tidsbrist och att jag va tvungen att duscha efter träningen räddade mig denna gången.


När man t.o.m försökt vara rak och ärlig och sagt att jag inte vill träffa han och han ändå fortsätter att försöka, vad gör man då?
Vad ska man behöva göra för att människan ska förstå att jag inte vill vara hans vän, att jag inte är intresserad av att sitta och umgås och prata gamla minnen?

Om alla ex ska vara så här efterhängsna och jobbiga är jag nästan glad att jag spenderat större delen av mitt liv som singel.....